Galenskap, vad gör du med mig?
Jag vet ju att det har varit kört på den delen från första början, men ändå så gör det så ont att jag börjar fundera på om jag har blivit fullständigt galen. Jag kippar efter andan, försöker lugna ner mitt hjärta som slår femhundra volter i sekunden, och försöker låta min yra hjärna följa med när jag nervöst mumlar fram ett par meningar. Jag kände att jag började må lite illa och så fort jag var på säker plats kände jag att mina ögon brände, det gjorde ont. Jag torkade mig i ögonen och funderade på hur något så litet som ett ögonkast kunde bli så stort och framförallt kännas så mycket. Ödet satte mig här av en anledning, och ödet lät mig känna så är på grund av att det på något vis skulle utvecklas...?
Saken är den att detta är i mitt huvud, han, galenskapen, har satt sig och kedjat fast sig som en demonstration som aldrig är över. Ingen vinner och kvar står jag med en jämförelse som ej går att betyda. I hela mitt liv kommer jag att jämföra det jag kunde ha haft med det jag får, jag kommer jämföra det jag kände med det jag känner. Jag kommer leende tänka på första gången synen fastnade i min näthinna och det kommer för alltid vara bränd som en kopia på min näthinna. Detta är ren galenskap, den förtär min hjärna mer än den renaste vodkan, den får mig att vilja harkla upp det sorgsna som inom mig byggt bo.
Jag tänker på räven, räven som på vägen låg, jag undrar vad hans sista tanke var. Att klara sig över vägen? Att finna mat för dagen? Tänk att man inte lever så, att man inte lever för dagen utan man lever egentligen för framtiden. Jag blir sorgsen när jag tänker på att räven säkerligen inte tänkte frammåt, hade inga planer utan försökte klara sig genom dagen men försvann fort genom att gå över en väg, för att gå en fruktansvärd död tillmötes. Undra om man skulle uppskatta alla fina ting i livet om man levde som dem? Bara släppa all oro, låta tyngden sakta glida av axlarna och leva i nuet, leva för att leva. Jag uppskattar livet, men tyvärr så litar jag inte på det. Jag litar inte på det vi byggt upp det på, plattformen vi står på. Min högsta dröm är att kunna lita på livet, lita på ödet som leder mig i rätt riktning i livet.
Så kände jag när mitt hjärta slog volter idag, att jag önskar att ödet hade lett mig fram till detta släp, att ödet kunnat ge mig den glädjen. Jag önskar att livet gav mig en till chans till att få visa vem jag är och vad jag kan göra för mina medmänniskor, och vilken kärlek och omtanke jag skulle kunna ge om bara tyngden kunder släppa, försvinna, drunkna.
Hade jag fått visa, så hade jag visat dig den finaste sinnesbilden man kunnat åstadkomma, hade jag kunnat så hade jag skänkt alla stjärnor på himmelen till dig och hade jag fått göra saker ogjort så hade jag låtit min hjärna och hjärta stå för berusningen. Jag kan inte göra något ogjort, jag kan däremot vara glad att jag försökte trots att det blev i fel tillfällen.
Mitt hjärta har gjort revolt ♥
och skadan är redan skedd...
Saken är den att detta är i mitt huvud, han, galenskapen, har satt sig och kedjat fast sig som en demonstration som aldrig är över. Ingen vinner och kvar står jag med en jämförelse som ej går att betyda. I hela mitt liv kommer jag att jämföra det jag kunde ha haft med det jag får, jag kommer jämföra det jag kände med det jag känner. Jag kommer leende tänka på första gången synen fastnade i min näthinna och det kommer för alltid vara bränd som en kopia på min näthinna. Detta är ren galenskap, den förtär min hjärna mer än den renaste vodkan, den får mig att vilja harkla upp det sorgsna som inom mig byggt bo.
Jag tänker på räven, räven som på vägen låg, jag undrar vad hans sista tanke var. Att klara sig över vägen? Att finna mat för dagen? Tänk att man inte lever så, att man inte lever för dagen utan man lever egentligen för framtiden. Jag blir sorgsen när jag tänker på att räven säkerligen inte tänkte frammåt, hade inga planer utan försökte klara sig genom dagen men försvann fort genom att gå över en väg, för att gå en fruktansvärd död tillmötes. Undra om man skulle uppskatta alla fina ting i livet om man levde som dem? Bara släppa all oro, låta tyngden sakta glida av axlarna och leva i nuet, leva för att leva. Jag uppskattar livet, men tyvärr så litar jag inte på det. Jag litar inte på det vi byggt upp det på, plattformen vi står på. Min högsta dröm är att kunna lita på livet, lita på ödet som leder mig i rätt riktning i livet.
Så kände jag när mitt hjärta slog volter idag, att jag önskar att ödet hade lett mig fram till detta släp, att ödet kunnat ge mig den glädjen. Jag önskar att livet gav mig en till chans till att få visa vem jag är och vad jag kan göra för mina medmänniskor, och vilken kärlek och omtanke jag skulle kunna ge om bara tyngden kunder släppa, försvinna, drunkna.
Hade jag fått visa, så hade jag visat dig den finaste sinnesbilden man kunnat åstadkomma, hade jag kunnat så hade jag skänkt alla stjärnor på himmelen till dig och hade jag fått göra saker ogjort så hade jag låtit min hjärna och hjärta stå för berusningen. Jag kan inte göra något ogjort, jag kan däremot vara glad att jag försökte trots att det blev i fel tillfällen.
Mitt hjärta har gjort revolt ♥
och skadan är redan skedd...
Onda cirklen is back on track,
Ja, så kan jag faktiskt känna. Det har varit en hel del tankar det senaste och blir så förbannad på mig själv när jag ramlar ner i gamla vanor. Jag saknar att vara lycklig, vad det nu än är. Jag är på ett vis lycklig, men på ett vis finns det ändå en sida som väntar på att blomma upp av lycka. Jag känner att jag vill ha ett vuxet liv hur det nu än låter. Jag vill inte att mina helger skall baseras på om det är någon fest, jag vill kunna känna att jag kan sitta hemma och kolla på en film med mina vänner utan att känna att dessa finner sig "stressade" i en nykter miljö. Jag trivs av att vara hemma och känna mig avslappnad, jag saknar dessa kvällar jag och min själsfrände kunde sitta och bara prata och prata och det kändes som man verkligen hade någon som lyssnade och brydde sig.Jag behövde aldrig be om att få prata ur mig, det drog hon så fint ur mig bara av att märka hur jag var på mitt sätt just då. Jag känner en tyngd på mina axlar, som bara trycker mig längre och längre ner och jag försöker alltid lasta av mig detta på något vis.
Jag måste försöka komma ifrån miljön jag är i just nu och försöka bilda en stabil vardags situation, för det är vad jag vill. Jag vill känna att jag gör något bra i mitt liv, mer än bara fest och ståhej. Jisses, känner mig verkligen som en belastning, men detta är ett sätt för mig att lasta av mig lite genom skrivandet.
JAG SAKNAR livet som var för 2 år sedan!
De slutgiltiga svaret över funderingar: Jag är nere i mörkret!
♣/Michelle Mary Marguerite
Jag måste försöka komma ifrån miljön jag är i just nu och försöka bilda en stabil vardags situation, för det är vad jag vill. Jag vill känna att jag gör något bra i mitt liv, mer än bara fest och ståhej. Jisses, känner mig verkligen som en belastning, men detta är ett sätt för mig att lasta av mig lite genom skrivandet.
JAG SAKNAR livet som var för 2 år sedan!
De slutgiltiga svaret över funderingar: Jag är nere i mörkret!
♣/Michelle Mary Marguerite