Cherry michelle

Nu har det kommit för mycket tankar ännu en gång, som det alltid gör sent på kvällarna för min del. Kom på det här när jag kollade igenom mina mappar på datorn att jag flera gånger har försökt att skriva klart en självbiografi utan att inse att någon sådan aldrig blir klar. Det förgångna kan ju självklart inte ändras, för det som skedde kommer alltid att finnas kvar i tankarna likadant som det alltid har gjort. Det man kände, kommer alltid göra sig påmint med tankarnas sätt att kunna manipulera hjärnan. Det enda man kan försöka få gjort är att se till så nuet och framtiden blir som man mår som bäst av, att man gör val för sin egna lycka och som får en att må bra. Ibland känns det som om ens livet är skrivet i förväg, som om allting på något sätt har varit förutsett att ske för att kanske lära sig en läxa eller växa starkare eller till och med önska att det skedde igen.

Livets näring, är ju och kommer alltid vara kärlek. All form av kärlek, som jag tror kan läka de mesta sjukdomar som har med själen att göra. Jag kanske är för hoppfull för mitt egna bästa men jag kan fortfarande säga att jag tror att kärleken och känslorna som strömmar ur oss är meningen för ett liv här. Och att jag, som aldrig har varit riktigt kär, ändå tror att det skall vara därför vi är här. Min glöd och medicin för själen i jobbiga stunder har varit mina näras närhet som har fått mig att må bättre, familj, vänner och så vidare. Trots förlusten av min själfrände har jag förstått att jag måste gå vidare i mitt liv, även om jag saknar det här avslappnade, lugna och otroligt komiska tillvaro vi hade. I detta fall tror jag inte det var ödet som lade sig i mellan, útan något annat. Jag hoppas verkligen att jag kommer få uppleva den vänskapen igen, har underbara vänner nu med men ändå är det något som hela tiden fattas, den här sammankopplingen. Jag saknar att ha en vän som även gör fina saker för mig, som jag ofta gör för dom, lite uppskattning ibland då och då. Känna att man betyder det här lilla extra för någon.

Ensam är nog ordet man känner sig, ensam och en smula förvirrad. Förvirrad över var framtiden bär av och vad jag ska ta mig till med mina förväntningar, och vart jag vill vara eller göra. Vad jag älskar att göra är det ju inget oklart med, men vill väldigt gärna ha ännu mer i bagaget innan jag slår mig ner. Fast å andra sidan, slå mig ner i ett stabilt liv med en stabil miljö runt omkring mig är nog något jag aldrig tackat nej till efter allt liv runt omkring, all oro över ens familj och en undran om man verkligen ger tillräckligt? Ibland är livet helt fantastiskt och jag njuter då av min otroliga vänding i livet, och faktiskt uppmuntrar mig själv till att jag är bra. I andra skedet så klandrar jag mig själv för allt som gått fel, för allt jag kunde ha gjort bättre, och för att jag alltid inte är glad. Hela det här självkritiska tillståndet när det gäller mig och mitt velande om vart jag skall hitta min plattform, min hållplats, där jag vill vara idag och även om fem år. Det här stabila, tryggsamma tillvaron med människor runt omkring mig som tar och  -ger.

Kanske är det jobbigt, oroväckande att krypa in under mitt skinn, att lära känna mig och kanske verkligen vilja lägga tid på att lära känna mig. Det blir mycket irritation som kryper runt från alla håll och kanter om man inte får samma behandling som man försöker ge andra. Varje människa önskar ju verkligen att känna att det finns en tanke bakom något. En kram när man behöver det som mest, en ros på alla hjärtans dag, en klapp på ryggen om att allt ordnar sig, ett gulligt sms, eller en signal och få frågan " hej gumman, hur mår du" ja ni fattar min poäng..

Det är väl tur att ingen aldrig orkar ´läsa igenom allt.

Klart slut ukväll från Michelles huvud.