Cherry michelle

I nattens mörker, fortfarande för min före detta arbets kompis. Fortfarande svårt att förstå hur något sådant kan hända. Hur livet kan vända på bara några minuter, sekunder. Det får en att ännu en gång tänka att man inte skall ta livet förgivet, att man inte skall ta någonting alls förgivet. Tänkte på det innan att visst, jag kände inte fredrik så himla väl, jag visste vem han var, pratade med honom när jag jobbade på Primo och hade jäkligt roligt med honom på julfesterna. Jag tycker att det är väl nog för att bry mig, för att känna att jag kan tända ett ljus för hans familj och allihopa. Jag tycker inte att man skall sluta bry sig för att man inte känner en människa ända in i själen. En omtanke är inget som kostar tid, en omtanke är något som även får dig själv att lära sig att andra människor är lika mycket värda som din vän, eller någon annan nära.

Jag får en tår i ögat när jag kommer på mig själv hur himla löjlig jag är ibland, gör en brödsmula till en brödlimpa. Hur dumt det är av mig när jag kommer på att jag inte lever i nuet utan lever som om nästa år är som imorgon. Hur otroligt korkad jag är när jag skäller eller surar på någon som står mig nära för småsaker. Man måste verkligen ta tag sig själv i kragen och inse att imorgon kanske morgondagen inte ens existerar, imorgon existerar inte för många människor, utan att dem inte vet om det så finns det ingen morgondag för dem. Kanske, så har inte jag heller någon morgondag? Man vet aldrig, och jag skulle inte vilja fortsätta mitt själsliv någon annanstans efter detta liv med att veta eller känna på något vis att jag aldrig gjorde NOG eller att jag aldrig gjorde något specifikt, att jag aldrig hjälpte någon TILLRÄCKLIGT! Eller om det händer någon som stod mig nära. Jag vill att mina nära skall känna i en sån här morgondag att jag älskade dem, att jag gjorde något i livet för dem, att jag brydde mig och var en bra medmänniska. Tyvärr, så kommer denna morgondag att finns för oss alla, kanske imorgon eller kanske i framtiden, det vet vi inte. Det enda vi vet är att inte ta saker och ting förgivet och älska dina nära som om det inte vore en morgondag.

Detta fick mig att tänka på en gammal vän som stod mig mycket nära, som jag ofta tänker på och som jag ofta saknar. Mycket man känner att man hade kunnat göra annorlunda, men jag känner också att det hade kunnats möta upp halva vägen istället för att vända om och gå sin väg. Skulle du läsa detta, så vet du antagligen hur jag känner, för du kände mig, visste hur jag funkade, visste hur jag tänkte. Jag saknar dig skall du veta!

I samma ögonblick vill jag gärna skriva ner ett par rader i vanlig ordning till mina föräldrar och vänner.

Mamma och Pappa - Jag älskar er och utan er hade jag aldrig varit där jag är idag.
Mina bröder - Ni är mitt ljus i vardagen och jag håller av och älskar er så otroligt mycket.

Till mina vänner;
Jag vet att jag inte är världens lättaste att ha med att göra ibland, humör som jag vet inte vad och ett temparament som hette duga. Men ni skall veta att jag tycker om er väldigt mycket och gör det mesta för att ni skall må bra. Jag finns här dag som natt och behöver ni en stöttande själ så vet ni var ni hittar mig. Jag bryr mig om er väldigt mycket och tackar er för all stöttande hjälp jag fått under åren. Det är faktiskt ni som hjälper mig att gå upp varenda morgon i en tanke om att de vänner jag har, är fina vänner som får en skratta åt livet.