Cherry michelle

Nu sitter man här en Onsdag, funderar, som alltid. Dagen har varit lugn, har fått en hel del skisser klara för en gångs skull. Det var en del som hade lagt sig i hög så det var nog på tiden att jag tog tag i det. Imorgon skall jag in till Borås och göra klart min mikrofron på benet, skönt att få den klar så man kan satsa på att börja med sina andra projekt.

Träningen går bra och det känns väldigt bra att äntligen ha kommit igång med det ordentligt igen. Denna gången skall det hållas ganska strikt, bättre än förra gången. Jag känner redan resultat, och jag är mycket piggare efter att jag bestämde mig för att vara mer nykter och även det har jag hållt bra.

Tycker det är rikigt tråkigt att inte många kan ta eget intiativ och faktiskt ställa upp lite, eller ge och ta som det brukar heta. Känns väldigt synd att man ger så mycket men inte kan få bara ytterst lite tillbaka, blir så irriterad ibland. En liten fråga, en tanke och "ska du med?" skulle betyda mycket. Det gäller absolut inte alla, men ibland ger man och ger och är så otroligt tröttsamt. Jag måste sluta vara så snäll, kanske ta tag i sådana saker med.

I helgen skall jag till frisören, lite hårförlägning och färg och klippning. En liten upprustning i mörkret så man kanske känner sig lite fräschare. Sedan skall jag in till stan med min farbror och pappa och köpa tapeter och färg till vardagsrummet och mitt sovrum i huset. Ska bli kul och förhoppningsvis kanske man kan få iordning så pass fort att man kanske kan flytta ganska snart. Inom en månad kanske? Ser verkligen fram emot att inreda i huset, blir så otroligt mysigt och äntligen får jag en sko/acessoar garderob.

Saknar min brorson, så otroligt mycket. Lilla grynet, han är så himla söt, en liten solstråle. Rättare sagt fasters solstråle. Han fyller 3 år nu den 14:e mars, så då skall jag sova hos min bror från fredagen till lördagen, ser fram emot att umgås med den lille. Jag längtar verkligen tills det är dax för en själv att skaffa sig en liten med någon man vill leva med.

Vi hörs snart, här kommer en gadd bild på mitt ena ben!



Michelle

Nu har det kommit för mycket tankar ännu en gång, som det alltid gör sent på kvällarna för min del. Kom på det här när jag kollade igenom mina mappar på datorn att jag flera gånger har försökt att skriva klart en självbiografi utan att inse att någon sådan aldrig blir klar. Det förgångna kan ju självklart inte ändras, för det som skedde kommer alltid att finnas kvar i tankarna likadant som det alltid har gjort. Det man kände, kommer alltid göra sig påmint med tankarnas sätt att kunna manipulera hjärnan. Det enda man kan försöka få gjort är att se till så nuet och framtiden blir som man mår som bäst av, att man gör val för sin egna lycka och som får en att må bra. Ibland känns det som om ens livet är skrivet i förväg, som om allting på något sätt har varit förutsett att ske för att kanske lära sig en läxa eller växa starkare eller till och med önska att det skedde igen.

Livets näring, är ju och kommer alltid vara kärlek. All form av kärlek, som jag tror kan läka de mesta sjukdomar som har med själen att göra. Jag kanske är för hoppfull för mitt egna bästa men jag kan fortfarande säga att jag tror att kärleken och känslorna som strömmar ur oss är meningen för ett liv här. Och att jag, som aldrig har varit riktigt kär, ändå tror att det skall vara därför vi är här. Min glöd och medicin för själen i jobbiga stunder har varit mina näras närhet som har fått mig att må bättre, familj, vänner och så vidare. Trots förlusten av min själfrände har jag förstått att jag måste gå vidare i mitt liv, även om jag saknar det här avslappnade, lugna och otroligt komiska tillvaro vi hade. I detta fall tror jag inte det var ödet som lade sig i mellan, útan något annat. Jag hoppas verkligen att jag kommer få uppleva den vänskapen igen, har underbara vänner nu med men ändå är det något som hela tiden fattas, den här sammankopplingen. Jag saknar att ha en vän som även gör fina saker för mig, som jag ofta gör för dom, lite uppskattning ibland då och då. Känna att man betyder det här lilla extra för någon.

Ensam är nog ordet man känner sig, ensam och en smula förvirrad. Förvirrad över var framtiden bär av och vad jag ska ta mig till med mina förväntningar, och vart jag vill vara eller göra. Vad jag älskar att göra är det ju inget oklart med, men vill väldigt gärna ha ännu mer i bagaget innan jag slår mig ner. Fast å andra sidan, slå mig ner i ett stabilt liv med en stabil miljö runt omkring mig är nog något jag aldrig tackat nej till efter allt liv runt omkring, all oro över ens familj och en undran om man verkligen ger tillräckligt? Ibland är livet helt fantastiskt och jag njuter då av min otroliga vänding i livet, och faktiskt uppmuntrar mig själv till att jag är bra. I andra skedet så klandrar jag mig själv för allt som gått fel, för allt jag kunde ha gjort bättre, och för att jag alltid inte är glad. Hela det här självkritiska tillståndet när det gäller mig och mitt velande om vart jag skall hitta min plattform, min hållplats, där jag vill vara idag och även om fem år. Det här stabila, tryggsamma tillvaron med människor runt omkring mig som tar och  -ger.

Kanske är det jobbigt, oroväckande att krypa in under mitt skinn, att lära känna mig och kanske verkligen vilja lägga tid på att lära känna mig. Det blir mycket irritation som kryper runt från alla håll och kanter om man inte får samma behandling som man försöker ge andra. Varje människa önskar ju verkligen att känna att det finns en tanke bakom något. En kram när man behöver det som mest, en ros på alla hjärtans dag, en klapp på ryggen om att allt ordnar sig, ett gulligt sms, eller en signal och få frågan " hej gumman, hur mår du" ja ni fattar min poäng..

Det är väl tur att ingen aldrig orkar ´läsa igenom allt.

Klart slut ukväll från Michelles huvud.

Vilken slappar dag, och det var minst sagt det jag behövde, nerbäddad under filten i soffan zappande mellan kanalerna utan ett ljud förutom tv:n, telefonen för en gångs skull tyst och lugnt. Tänkte på detta innan idag att den senaste tiden har jag verkligen lärt känna underbara människor, som man verkligen känner att man måste ta vara på och som verkar vara otroligt ödmjuka och underbara. Det är kul med sådana människor som det näst intill känns som om man känt i många år. Inget tjafs, inget oklart bara ren ärlighet.

Tycker det är en väldigt jobbig tid nu, hur svårt det är för många med jobb just nu, och tänk alla dessa utgångs elever till sommaren som kommer ha väldigt svårt att komma ut i arbetslivet. Jag hoppas verkligen att det vänder under detta halvåret så det slipper vara så svårt för många. (Dom pratar om att lågkonjukturen skall hålla i sig i minst ett år)...Det får vi verkligen inte hoppas.

Nå, nu ska jag nog hoppa i säng och krya på mig lite.

Michelle

Min ögonsten till brorson!